Forts Melbourne

Oj vad vi handlade, spelar ju ingen roll om man är en eller 10 man måste ju ha allt ändå. Men det blev bra och Daniel var nöjd med resultatet, fast kunde han byta ut möblerna också hade det ju var ännu bättre, haha. På torsdagen var det första dagen på universitetet med information för de internationella studenterna.  Daniel skall ju läsa science och den gruppen fick höra att de var den starkaste (betygsmässigt) gruppen någonsin. Bådar ju gott! Jag passade på att shoppa lite. Jag tog ju nästan inga kläder med mig eftersom alla väskor behövdes för Daniels saker. Väskorna vägde faktiskt 59.9 kilo (vi fick ju ha 60 tillsammans). Sen efter en god lunch så gick jag och satte mig i solen på Southbank och njöt av denna underbara stad.

Yarra river

På fredagen träffade vi Ellie och hennes dotter på lunch på Lygon, världens bästa kafe och restauranggata?? Tror jag det är! Iallafall Ellie och jag jobbade ihop (hon var min chef) på UNHCR för ett par år sen. Och när vi pratades vid för ett tag sen kom vi fram till att hennes dotter Hannan och Daniel inte bara skulle gå på samma universitet utan också bo på samma studenthem. Hannan har gått på ISKL och de hade många gemensamma kompisar men aldrig träffats. De fann varandra direkt, vilket både jag och Ellie tyckte var superskönt. Ingen behövde känna sig ensam när vi lämnade.

Daniel, Hannan, Ellie och jag

På lördagkvällen stannade Daniel för första gången i lägenheten, annars bodde han ju med mig på hotellet, och bjöd mig på god kyckling och kipfler potatis. Jättegott, han kommer klara sig fint! Bra mataffär 5 minuter från College square, delikatessaffärer, bagerier, nybakat bröd och annat finns precis runt hörnan. 

Sen tog jag mig en promenad till hotellet. Jag räkna ut att den sträckan var 2.5km, något vi gick ett par gånger om dagen. Bra träning!!

Del av universitetet, som är jättestort. Förra året gick där 49000 studenter. En stad i staden kan man säga. På söndagen flyttade Daniel till hotellet igen, mest för att vi skulle gå och äta gott sista kvällen ner på Southbank, vilket vi gjorde. Sen kom då den hemskaste dagen i mitt liv, bara genom att skriva det rinner tårarna nerför mina kinder. Vi tog mina väskor och åkte till lägenheten och gjorde det sista för Daniel. Sen kom en taxi och hämtade mig. Nu dröjer det flera månader till jag får krama om mitt enda barn. Usch så hemskt!  Flyget hem gick bra och väl hemma när jag berättade allt för Lars kändes det bättre eftersom jag hörde mig själv säga hur bra det är för Daniel i Melbourne. Han kommer att ha en fantastisk studietid det är jag säker på!